Sannfinländarna både större och mer legitima än Sverigedemokraterna

Då man pratar om högerpopulistiska eller högerextrema partier måste man fundera på varför partierna anses extrema och i förhållande till vad. Addeto har intervjuat två forskare för att jämföra de högerpopulistiska partierna i Sverige och Finland.

Cristian Norocel. Cristian Norocel.

Cristian Norocel började redan under sina kandidatstudier fundera på frågor kring nationalism och kön. Speciellt i Rumänien, där Norocel föddes och inledde sina studier, var nationalismen på frammarsch i början av 2000-talet. Han ville forska om högerpopulismen ur ett genusperspektiv.

– Vad betyder det att vara en riktig karl eller kvinna? Hur ska man bete sig och vilken interaktion har könen sinsemellan?

Norocel har fortsatt på samma bana, först i Ungern och Nederländerna och senare i Finland. Han disputerade i december med sin doktorsavhandling Our People – a Tight-knit Family under the Same Protective Roof - A Critical Study of Gendered Conceptual Metaphors at Work in Radical Right Populism vid Helsingfors universitet. Han tycker att det är intressant att se på högerpopulismen i den europeiska periferin – Rumänien, Sverige och Finland.

I sin forskning förvånades Norocel över att de högerpopulistiska partierna i både Sverige och Rumänien har en väldigt konservativ syn på kön.

– Deras syn på kvinnor och män skiljer sig inte så mycket, men i Sverige är ”budskapet” snyggare inpaketerat, säger Norocel.

Docent Ann-Cathrine Jungar från Södertörns högskola har forskat om högerradikala partier sedan år 2007 både ur ett nordiskt och europeiskt perspektiv.

– Innan jag började med forskningen hade jag en känsla om att något höll på att hända, säger hon.

Enligt henne beredde den tilltagande europeiseringen, bildandet av överstatliga organ och förflyttningen av makten en väg för de högerradikala partierna att stiga fram som reaktionära partier.

– De högerpopulistiska partierna blir allt mer lika, stödet för dem växer och de börjar attrahera arbetarväljare. De har alltså blivit de nya arbetarpartierna. En ny partifamilj har tagit tydligare form i både Norden och Europa, analyserar Jungar.

I artikeln Populist Radical Right Parties in the Nordic Region: A New and Distinct Party Family? skriver Jungar tillsammans med Anders Ravik Jupskås från Oslo universitet att en ny högerradikal partifamilj är på frammarsch. Enligt Jungar lyckas partierna nu positionera sig bättre politiskt och har finslipat sin strategi.

– Åtminstone i Sverige har Sverigedemokraterna blivit mer legitima och mer professionella, säger hon.

Det har skett en ideologisk konvergens och partierna har institutionaliserats.

Partistorleken skiljer åt

Ann-Cathrine Jungar. Foto: Södertörns högskola. Ann-Cathrine Jungar. Foto: Södertörns högskola.

Den största skillnaden mellan Sverigedemokraterna och Sannfinländarna ligger enligt Ann-Cathrine Jungar i väljarstödet.

– Med ett stöd på nästan 20 procent är Sannfinländarna ett mycket större parti med en helt annan status. De anses legitima för att de har en annan vikt i det parlamentariska systemet.

Hon nämner bland annat de finländska regeringsförhandlingarna från år 2011 då Sannfinländarna bjöds in i diskussionerna.

– Då var det bara De gröna som tog avstånd från att sitta i regeringen med Sannfinländarna. Sannfinländarna valde att inte vara ett av regeringspartierna för att inte tvingas ta ansvar för EU:s krispolitik, vilket deras valkampanj byggde på. Dessutom fanns det inte tillräckligt erfarna ledamöter som skulle ha kunnat axla ministerposter, säger Jungar.

I motsats till Sannfinländarna är Sverigedemokraterna ett isolerat parti.

– De övriga partierna anser inte att Sverigedemokraterna är ett rumsrent och regeringsdugligt parti. Med andra ord ifrågasätts partiets demokratiska trovärdighet av de etablerade partierna, förklarar Jungar.

Hon nämner diskussioner efter riksdagsvalet 2010 där personer från andra partier inte ville sitta tillsammans med Sverigedemokraterna eller förhandla med dem.

– Det sker ändå en viss anpassning hela tiden. Om Sverigedemokraterna lyckas få 10 procent i nästa val blir det ett parlamentariskt mer komplicerat läge och blockpolitiken kan få ge vika för nya regeringskonstellationer, säger Jungar. 

En orsak till att Sannfinländarna har ett större stöd är att partiet har fler ben att stå på än Sverigedemokraterna.

– I valet 2011 var EU-frågan otroligt viktig för Sannfinländarna. Efter det kom ekonomin och som tredje invandringen. Partiet attraherar därmed flera olika väljare. De som röstar på Sverigedemokraterna röstar på grund av att de är emot invandring, förklarar Jungar.

Enligt henne anser väljarna inte att Sverigedemokraterna har stor trovärdighet i andra frågor än invandring, medan Sannfinländarna har en större trovärdighet.

Extrema i förhållande till vad?

Cristian Norocel och Ann-Cathrine Jungar är noga med benämningen på populistiska högerpartier. Man ska vara försiktig med att kalla dem högerextrema partier.

– Partierna är extrema i förhållande till vad, frågar Norocel.

De är naturligtvis mer på kanten på det politiska fältet, men enligt Norocel ska man vara noga med vad man menar. Han väljer att kalla dem högerpopulistiska partier.

Norocel håller med Jungar som definierar extrema partier som icke-parlamentariska, vilket

inte gäller för Sverigedemokraterna och Sannfinländarna.

– Båda partierna godtar de parlamentariska reglerna, begreppet extrem används då i en relativ mening, säger Jungar.

Att använda dömande ord som fascism och rasism då man talar om partierna kan slå tillbaka.

– Om man inte förklarar tydligt vad man menar med detta förvandlas partierna till offer vilket kan leda till ett ännu starkare stöd, förklarar Norocel.

Både Sannfinländarna och Sverigedemokraterna tar lätt till det så kallade ”offerkortet”.

– Varje gång medierna kritiserar eller granskar partierna kontrar de med att säga att medierna är emot dem och så exploaterar de det sensationella. De gör sig själv till martyrer, säger Norocel.

Jungar påpekar att partiets anti-etablissemangsposition förstärks då väljarna får sin bild av att etablissemanget är emot dem bekräftad. Enligt Norocel måste man beakta vem det är som tolkar händelserna som negativ publicitet.

– Den negativa publiciteten har ju inte påverkat till exempel Sannfinländarna så mycket, säger Jungar.

– De har ju sitt väljarstöd, påpekar Norocel.

Enligt honom får partierna dessutom alltför lätt vifta bort skandaler och klavertramp. Till exempel då den sannfinländska riksdagsledamoten James Hirvisaari gjorde Hitlerhälsning i riksdagen skämtades det bara bort av partiet.

– De sa att de bara skojade lite, men den här ironin tänjer på gränserna för vad som är rumsrent att tala om. Jag önskar att medierna skulle ha varit mer på och diskuterat vad man får skoja om. Jag blev förvånad när så många godtog förklaringen om att det bara var ett skämt, säger Norocel.

Debattklimatet skiljer sig

Det finns också tydliga skillnader i vad som är tillåtet i partierna i de olika länderna. Enligt Jungar är det inte en lika hård linje som gäller i Finland som i Sverige.

– Till exempel Jussi Halla-aho (sannfinländsk riksdagsledamot) skulle inte få vara med i Sverigedemokraterna efter att ha blivit dömd för hets mot folkgrupp. Sverigedemokraterna har rensat effektivare i leden och Jimmie Åkesson har formulerat en nolltolerans mot rasism, säger Jungar.

– De högerpopulistiska partierna ifrågasätter grundläggande värderingar. Det som inte är acceptabelt i dag är kanske acceptabelt i morgon. Jag önskar att var och en skulle gå lite längre, diskutera mer och ställa folk till svars, säger Norocel.

Man kan till exempel fråga personer varför de anser att det är okej att skratta till ett visst ”skämt”.

– Vi måste våga lämna vår bekvämlighetszon, säger Norocel.

Enligt Jungar är också debattklimatet i Sverige och Finland väsensskilt.

– Det finns ingen stark liberal tradition i Finland, säger hon.

Som oberoende forskare säger Cristian Norocel att han ändå inte kan låta bli att beröras av frågorna som han forskar kring.

– Jag är invandrare i både Sverige och Finland. Jag har ett naturligt engagemang.

I Norocels postdok-projekt kommer fokus att ligga på hur partierna beskriver EU:s och eurozonens framtid och den gemensamma europeiska identiteten. Framförallt granskas partiernas inställning till de mångfacetterade ojämlikheterna, som berör diskriminering på grund av kön, etnicitet, religiös tillhörighet och klass.

Historia – Sverigedemokraterna

  • Sverigedemokraterna grundades i februari 1988. Det stora genombrottet kom i valet 2010 då SD med 5,7 procent av rösterna tog sig in i Sveriges riksdag med 20 mandat.
  • Sedan valet har stödet för partiet vuxit. Enligt statistiska centralbyråns mätning från november 2013 har Sverigedemokraterna ett understöd på 9,3 procent.
  • Jimmie Åkesson har varit partiledare sedan år 2005. Han föddes år 1979, Sverigedemokrat har han varit sedan år 1995, då han blev medlem i partiets ungdomssektion.
  • Sverigedemokraterna beskriver sig själva som ett sverigevänligt parti som eftersträvar en hög grad av gemenskap och samhörighet i samhället. Som sin viktigaste fråga definierar partiet att föra en ansvarsfull invandringspolitik, att ta krafttag mot brottsligheten och se till att de äldre får en trygg och värdig ålderdom.
  • Partiets grundare hade kopplingar till nazism och fascism. Enligt både Cristian Norocel och Ann-Cathrine Jungar har partiet jobbat hårt med att rentvå sig från den gamla rasiststämpeln.


Historia – Sannfinländarna

  • Sannfinländarna grundades i maj 1995. I riksdagsvalet 2007 fick partiet 4,1 procent av rösterna. I riksdagsvalet år 2011 fick partiet 19,1 procent av rösterna och är Finlands tredje största parti med 39 platser i riksdagen.
  • Efter valet har stödet för partiet sjunkit en aning. Enligt Yles nyaste partimätning hade partiet ett väljarstöd på 17,8 procent i januari 2014.
  • Timo Soini är partiledare sedan år 1997. I presidentvalet år 2006 fick Soini 3,4 procent av rösterna.
  • Partiet skriver på sin webbsida att den sannfinländska idévärlden förutsätter att personer i det finländska samhället ska ha rätt till ett människovärdigt liv. Enligt partiet är varje medborgare unik och värdefull. Möjlighet till jobb och social trygghet ska garanteras till varje finländsk medborgare.
  • Partiets rötter finns i Finlands landsbygdsparti som grundades år 1959 och fick namnet Finlands landsbygdsparti år 1967. Partiets verksamhet krympte år 1995 och då grundades Sannfinländarna för att värna om partiets ideella arv. 


Cristian Norocels doktorsavhandling 
Ann-Catrine Jungars och Anders Ravik Jupskås artikel Populist Radical Right Parties in the Nordic Region: A New and Distinct Party Family? publiceras i Scandinavian political studies i år.

Text: Michaela von Kügelgen / Addeto

Nyhetsarkiv

Senaste nyheter

Etikettmoln